Kråksparkar

 

Busschauffören ser i skräck på den korta tanten och hennes rosenröda kinder. Hon tar ett djupt andetag och busschauffören känner sig tvungen att bryta ögonkontakten. Ljudet från den pipande biljettläsaren tjuter ännu en gång och nu är alla bussens passagerares ögon riktade framåt.

- MEN få den att fungera då!

-Återigen, du måste-   

-Näh! Nu har jag prövat alla dina så kallade “instruktioner” DEN FUNGERAR HELT ENKELT INTE!

Ingen i detta universum skulle kunna övertala Gerda att försöka igen. Nu skulle hon faktiskt få åka gratis, som gottgörelse för besvären, vare sig chauffören vill det eller ej.

Smått lättad över att både han och biljettläsaren är i helt skick så sätter han sig tillrätta i stolen och svänger ut i morgontrafiken igen. Men lättnaden varar inte länge. Just när han skruvat på radion för att dämpa motorernas öronbedövande brus så är hon uppe på benen igen. Hon kippar efter andan samtidigt som hon greppar tag i det lilla handtaget och hänger med överkroppen för att på något sätt försöka upprätthålla balansen.

-Nu- alltså, stäng av det där, annars får du ta och släppa av mig vid nästa hållplats så får du hamna i tidningen för att du tvingat en 74-åring att gå över halva stan till fotspecialisten.

Chauffören dröjer med ett svar så Gerda svarar sig själv.

-Jaså du kör på alternativ två, då går jag av här framme då.  

-Du kan sätta dig längre bak i bussen, försöker chauffören.

Men Gerda står redan vid dörren likt en kapplöpningshund i väntan på startsignal. Hennes blick som är riktad mot hållplatsen börjar att urskilja en kvinnogestalt. Den starka morgonsolen som bländar ögonen gör det omöjligt att identifiera människan. Men det har ändå ingen betydelse för Gerda som inte har någon kvar i hennes krets, förutom Chorizo såklart, taxen som överlevt allt i sin väg.  

De knarrande dörrarna hackar sig upp och där möts hon av ett, enligt Gerda, alldeles för positivt ansiktsuttryck, tanten ser ju nästintill hysterisk ut.

-Du! Nu ska du få höra något du aldrig hört förut! Utbrister den hysteriska damen.

 

-Näe du, det har jag då inte tid med! Svarar hon utan att kolla tanten i ögonen.

Gerda försöker ta sig förbi men den hysteriske galningen står kvar. Hon informerar henne om att det var ett högst olägligt tillfälle att få höra en dassig historia nu när det allt var bråttom till fotspecialisten. Då hörs ett pysande ljud från längst bak i bussen och busschauffören ställer sig upp med en suck. Punktering.

Hon kastar en blick åt tanten och möter två vänliga kastanjfärgade ögon. Den äldre damens ansikte lyser upp och hennes kråksparkar sprätter från hennes ögon likt solstrålar. Någonstans inom Gerda så känner hon en stark vilja att prata med henne men skakar av sig det raskt. Vad ska hon med vänskap till, hon har ju alltid Chorizo.

Hon lyckas tränga sig förbi och ut på trottoaren när mobilen surrar i Gerdas handväska. Fotspecialisten är sjuk. Jaha, då blir väl Chorizo nöjd när matte kommer hem tidigt. Bakom sig hör hon hur passagerarna på bussen ombeds att kliva av och invänta annan buss. Under tiden ber Gerda en tyst bön att den glada tanten ej ska åt samma håll.

-Det blev allt en kort tur jag fick på bussen! Bara kliva på och sen av igen!

Gerda fortsätter gå. Men tanten joggar ifatt, vilket får hennes ögonbryn att höjas en aning.

-Det var en väldans energi du hade då, säger Gerda och hoppas att det inte ska tas som en komplimang.  

-Ja man får ju ta vara på den lilla tid man har kvar!

Gerda vrider på huvudet och inspekterar tanten. Hon kan inte var äldre än henne själv. Säkert tio år yngre, minst.

Döden var inget som Gerda tänkte på ofta. Det är bara slösad tid att gå och grubbla över sånt. Att leva var väl en lika stor gåta som att dö, tänkte hon. Det gjorde henne nästan lite sugen att skälla ut tanten för att hon tar ut en sådan sak i förskott, men låter det vara.

De går i tystnad och Gerda skulle aldrig säga det högt men hon har just nu inget emot lite mänsklig närvaro. Hon låter det vara så, trycker undan känslan av att behöva fylla tystnaden och den existerande lusten att skrämma iväg den glada damen som hon inte ens vet namnet på. Det var faktiskt ett bra tag sen hon gick bredvid någon annan än en 13 årig tax.

Hon börjar fundera över om hon känner denna tant från någonstans. Kan det vara från styrelsemötena i bostadsföreningen, eller från väntrummet hos tandläkaren?

Efter några minuter så bryter tanten tystnaden. Orden spricker och hon måste harkla sig halvvägs in i meningen.

-Jag har cancer, i lungorna.

Gerda stannar till och tittar tanten rakt i ögonen. Just den meningen hade hon hört förr, av den hon älskade mest. Hon öppnar munnen för att säga något medlidande men avbryts.

-Mitt namn är Viola förresten, vi var på samma styrelsemöte för några år sedan om jag minns rätt, det var jag som hade bakat hallongrottorna, om du minns dom, förklarade hon.

Styrelsemötet. Hallongrottorna. Det var innan allt hände. Innan hennes värld förlorade färg.’

-Ja, nu minns jag, säger Gerda och tvingar fram ett litet leende.

De började att närma sig Gerdas lägenhet och hon säger några ord som hon aldrig trott hon skulle säga igen.

-Vill du komma in på en kopp te?

3 minuters promenad senare sitter de på var sin sida av det citrongula köksbordet. Chorizo tigger som vanligt vid Gerdas fötter. Han morrar lite svagt när Viola böjer sig ner och försöker klappa honom på huvudet. En bit bulle som kastas ner godtas tacksamt och han godkänner inkräktaren.

Gerda tar en klunk ur den himmelsblå tekoppen när tanken slår henne.

-Det där du skulle berätta för mig, vid bussen, vill du berätta det nu?

Kråksparkarna gnistrar.

-Ja! Nu ska du få höra.

S B